När jag var mek-praktikant på Gustavsvik

Flygmekanikerskola i Örebro

Jag gick flygmekanikerskola på Centrala verkstadsskolan i Örebro 1948-49. Den låg nära Idrottshuset. Läraren hette Högberg. Han var verkstadsmänniska, inte flygare.

Centrala verkstadsskolan

Centrala verkstadsskolan, byggd 1947, med idrottshuset i bakgrunden.
Från ett gammalt vykort.

På skolan hade vi en hel J 11 (ett dubbeldäckat jaktplan Fiat CR 42), eller om det möjligen var en Gloster Gladiator, samt Caproni- och Daimler-Benz-flygmotorer att öva på. Dem fick vi ta isär och sätta ihop. Verkliga reparationer gjorde vi dock bara på båt- och bilmotorer. Ett antal elever var Örebroare. Jag minns inga namn, men en av dem var en flitig modellflygare.

Praktikant hos AB Aero-Frabh

På våren 1949 sökte Aero-Frabh efter en mek-praktikant till flygfältet. Jag fick platsen och tjänstgjorde 4-5 månader på Gustavsvik med mekanikern Rune "Knarpus" Hedlund som handledare och boss. Han hade tidigare varit tekniker i Flygvapnet. Rune var mekaniker både för flygklubbens Cub, för autogirorna och för Ahrels privata Cub. Jag kan inte minnas om det fanns ytterligare privata plan där. Varför Rune kallades Knarpus vet jag inte, men det förklarade han nog någon gång. Han hade ofta en blå uniform, någon sorts avlagd flygvapenuniform och en båtmössa. Vid mekjobb bytte han till overall. Han använde tvåbokstavsförkortningar för alla verktyg, något som han kan ha fått från Flygvapnet. Exempelvis kunde kanske PT betyda plattång, och då ropade han bara "PT" när han ville ha en sådan i handen.

Rune Hedlund festade mycket. En gång hade han slagit i huvudet i fyllan och villan så att han fått en stor blå bula. På flygfältet hade han då sin båtmössa djupt nerdragen över bulan för att dölja den. En lördag kom han på att Ahrel skulle ha sin Cub klargjord på Gustavsvik för en resa, men Rune var inte nykter. Då beordrade han mig att ta hans lätta motorcykel till fältet, rulla ut planet och göra det klart för flygning. När Ahrel kom ut till sitt plan undrade han vem jag var. Det var bara att förklara hur det låg till.

Rune hyrde en vindskupa av en tant i ett gammalt 1,5-plansruckel från 1800-talet i kåkstaden på gamla söder i Örebro. Om man åkte Drottninggatan söderut, var det på höger sida. Han var ihop med en kvinna med kolsvart hår som bodde på Kristinavägen i Lindesberg. Ungefär 1952 träffade jag av en händelse på Rune i Lindesberg, dit han hade flyttat då.

Figge Bergman var också med i Aero-Frabh, men han kom och gick, medan Rune arbetade stadigt på Gustavsvik. En gång när Figge dök upp var han elegant klädd och hade en dam vid sin sida.

Tre autogiror till flygklubben

Under praktiktiden hade jag dagliga kontakter med Rolf von Bahr. Han sålde just då tre autogiror till Örebro Bil- och Flygklubb, och jag vill minnas att maskinerna kom till Örebro rätt tidigt på sommaren. Jag tror att alla tre flögs till fältet, men en skulle användas som reservdelsmaskin. Det var väl den med längst gångtid. Under den tid jag var där tror jag dock inte att vi plockade några delar från reservdelsmaskinen. Jag minns inte om alla maskinerna hade svenska registreringar. Vi målade en, kanske två, i silverfärg, och då borde vi också ha målat på registreringar. Jag tror att vi hade några bokstavsmallar, men jag minns inte riktigt.

Rolf von Bahr höll autogirokurs för Yngve Ligner, Arvid Gullberg och bruksdisponenten (el liknande titel) Ahrel på Rockhammars bruk. För mig fanns bara en Ahrel. Att han hade en bror som också flög, visste jag inte då. Rolf von Bahr hade en blå uniform med båtmössa, ridbyxor och stövlar. Han var en mycket skicklig pilot. En gång hovrade han i ett hang strax ovanför hangaren när det blåste sydlig vind, och sedan landade han mjukt på hangarplattan. De andra flög betydligt taffligare och startade och landade långt ute på fältet. De hade svårt att beräkna sättningen och föll ofta flera meter med dunder och brak när de skulle landa. Rolf von Bahr var missnöjd och sa "När ni landar, hörs det över hela stan".

Autogirorna hade ingen startmotor, så man fick rycka igång dem i propellern, och motorn var ganska stark. Två gånger fick jag flyga med Rolf von Bahr. Ena gången fick jag även styra. Det fanns två spakar som kom ner från rotorhuvudet, en till varje sittbrunn. Det var enkelt att styra. Man bara förde spaken åt det håll man ville komma. En av turerna var ganska lång, och vi flög bl.a. över Karlslund där Rolf gjorde snäva, vertikala svängar för att vinka åt folk nere på gården.

Vi hade en gång rotorhuvudet på service till skolan. En bussning skulle värmas till 150 °C enligt föreskrifterna för att kunna tas av, men vi hade fått muntligt besked att värma ända till 170 °C. Det blev ett rabalder och kontakter med tillverkaren. Det var nog i samband med service av rotorhuvudet som vi passade på att måla och balansera rotorbladen. Då hängdes de bara upp ett i taget på hangarväggen. Det fanns några märken målade på väggen till hjälp för balanseringen, och så sprayade man lite färg på bladspetsen tills bladet hängde helt vågrätt. Bladet hängdes med profilen i lodrätt läge för att det inte skulle böja sig av egen tyngd. De var rätt veka.

Arvid Gullberg ägde en charkuterifabrik och kom en gång ut till fältet med nyheten djupfryst älgkött som han gav till mig. Det var 5 år gammalt men fullt ätbart. Yngve Ligner var major, förmodligen vid I3 i Örebro, men jag tror att han även var 1:e besiktningsinspektör för körkortsprov. Han var medlem i KSAK.


Gösta Skantz i mars 2011

Dokumentets historik:
2011-...Gösta Skantz berättar för Rolf Broberg.
2011-03-03Gösta justerar den nedtecknade berättelsen och godkänner publicering.
2011-03-04Publicerad.