Radio, fyr och pejl på Gustavsvik

Vilken radioutrustning har det funnits på Gustavsvik? Hur har den förändrats över tid? Och framför allt – har Gustavsvik haft en radiofyr och en pejl? Därom tvistar de lärde. Låt mig här ställa samman vad vi funnit om det s.k. "Tornet" och om radio på Gustavsvik. Om du har ytterligare någon pusselbit, så hör av dig så att vi kan förbättra denna beskrivning.

För att inte tynga texten med fler detaljer än nödvändigt har en del fördjupningar samlats i ett separat bakgrundsdokument. Hänvisningslänkar till sådana fördjupningar markeras här med en stjärna, exempelvis (*Looping 1955). Övriga länkar i texten går till andra dokument på denna eller andra webbplatser.

Tornet

Något riktigt flygledartorn har aldrig funnits på Gustavsvik. Men det fanns en enplans träbarack med utsikt över fältet där det bedrevs flygledning ibland. Den kom att kallas "Tornet".

Tornet upprättades som trafikledningsplats 1946 därför att ABA skulle mellanlanda i Örebro under en period. Det framgår av ett brev till LFS i Stockholm (*LFS 1946). från H Krautmeyer. Han var flygplatschef för Norrköping/Kungsängen men hade även ansvar för Örebro flygplats.

Förmodligen var Tornet rödmålat från början. Det är i alla fall mörkt på gamla bilder och vi vet att det var rött sommaren 1955 (*Looping 1955). I juni 1956 berättar Örebro-Kuriren att det försetts med ett burspråk som hade panoramafönster ut mot fältet (*ÖK 1956). Det måste ha gjorts i samma veva som huset bytte färg från rött till vitt genom att kläs med eternitplattor. Ett foto visar nämligen Tornet med eternitplattor och ett nybyggt, ännu inte målat burspråk. När artikeln i Looping skrevs sommaren 1955 verkade ännu inga planer på upprustning av det då fortfarande röda Tornet vara kända. Då drömde man bara om ett helt nytt kontrolltorn vid stora hangaren.

Radiobuss 1946

I en period under 1946 mellanlandade ABA med sin Oslolinje i Örebro istället för i Karlstad, därför att det anlades permanentade banor på Karlstads flygfält. Då stationerade Telegrafverket en radiobil på Gustavsvik för telegrafisk förbindelse via kortvåg med ABA:s plan. Bilen hade även en anläggning för radiotelefoni, men den användes sällan eftersom telefoni var både långsamt och en källa till missuppfattningar på grund av den dåliga ljudkvaliteten.

Av bilden framgår att den var uppställd på kullen söder om både Tornet och stora hangaren, ungefär där den kommande minigolfbanans högre belägna delar låg. Avståndet från radiobussen till Tornet var nog ca 200 m och kommunikationen däremellan sköttes troligen med fälttelefon.

Ur Luftfartsverkets bok från 2010 "I position – 75 år med svensk flygtrafiktjänst" kan vi hämta lite bakgrundskunskaper om radions användning vid denna tid. Två gamla trafikledare berättar:

Sture Nilsson började som flygledare på Torslanda 1946. Han berättar att all förbindelse med större flygplan då skedde med telegrafi, medan små flygplan reglerades med signalstrålkastare. Flygledningens telegrafister tillhörde Televerket. I början av 1947 fick Torslanda en anläggning för telefoni på kortvåg 6440 kHz. Fortfarande användes telegrafi, men nu kunde trafikledaren tala direkt med flygplanet när de närmade sig. Det var en stor förbättring.

Bengt Palmqvist, flygledare i Karlstad 1947-1949 berättar att Karlstad vid den tiden hade en radio för telefoni på kortvåg 6440 kHz, senare 3255 kHz.

Hugo Johansson, flygledare i Karlstad 1946-1949 berättar att han tjänstgjorde i Örebro medan fältet i Karlstad byggdes om. Då måste han alltså ha bemannat Tornet och haft kontakt med radiotelegrafisten Lindqvist.

Torn utan antenner 1947

Följande bild tror jag är tagen under SM i segelflyg 1947. Inge Ericsson som hängde på fältet vid den tiden och som började segelflyga två år senare håller med. Han berättar att flaggan vid trafikledarens hus är LFV-flaggan. Den var hissad när trafikledningen var i tjänst.

På denna bild syns inga radioantenner. Tornet såg nog likadant ut som vid ABA-trafiken 1946, men år 1947 fanns ingen linjetrafik på Gustavsvik. Enda behovet av trafikledning det året var förmodligen i samband med segelflygs-SM den 3-12 juli, men jag tvivlar på att Televerket körde hit någon radiobuss då. Även om flygrörelserna var många just under SM, var det nog få av dessa plan som hade kommunikationsradio. Det enda större plan som sticker ut i den omfattande flygtrafiken det året var Ahrenbergsflygs Junkers Ju 52 SE-AFA som med (Östen?) Lindberg alternativt (Mauritz?) Hamrin vid spakarna rundflög för glatta livet mellan 17 juni och 27 juli. Jag gissar att trafikledningen bara använde ljussignaler och muntliga överenskommelser med flygarna under SM.

Telefoni och UKV etableras

Begreppet UKV som betyder ultrakortvåg var vanligt förr. Det avser alla frekvenser över 30 MHz. Numera talar man om VHF, vilket är den del av UKV-området som bl.a. rymmer flygradiofrekvenser som började användas kring 1950.

Luftfartsverkets bok från 2010 "I position – 75 år med svensk flygtrafiktjänst" nämner Örebro i sin beskrivning av hur radiokommunikationen inom flyget utvecklades.

Fram till 1945 skedde all radiokommunikation mellan flygplan och mark i Sverige med telegrafi. Men det året togs telefonisändare för kortvåg i bruk på Bulltofta och i Visby. Riksdagen beslutade att telefonisändare skulle finnas även på Bromma, Torslanda och i Norrköping. Eftersom det fanns mycket störningar på kortvåg, gick man så småningom över till ultrakortvåg. Under perioden 1948-1954 installerades radioutrustning för ultrakortvåg vid flygplatserna Bromma, Torslanda, Bulltofta, Sundsvall/Härnösand, Karlstad, Norrköping, Visby och Örebro.

Bertil Bengtsson, f.d. radiotekniker på Torslanda, berättar i sin artikel Torslandaminnen att VHF-utrustning för närtrafikledning installerades under åren 1948 – 1951 i Stockholm/Bromma, Göteborg/Torslanda, Malmö/Bulltofta, Norrköping och Visby. År 1953 fick även Sundsvall, Karlstad och Örebro VHF.

Trafikledare anställd 1948

Vi vet inte om det funnits någon trafikledare fast knuten till Gustavsvik före 1948. Men i ett PM från 1953-01-19 där polisen utreder flygfältspersonalens lämplighet för att bedriva jakt på för luftfarten farliga fåglar, berättas på sid 3 bl.a. följande om trafikledare Sundberg:

Trafikledare Erik Bertil Sundberg, född den 14/3 1923, skriven och boende Västra Vintergatan 130, Örebro, tel. 25146, har vid förhör i ärendet uppgivit följande:
– Han innehar sedan den 1 juli 1948 anställning som trafikledare vid Örebro Flygplats.
– Alltsedan han började anställningen, har han iakttagit hur olika fågelarter tidvis har sitt tillhåll på flygfältet [...]

Det har alltså funnits fast anställd trafikledning på Gustavsvik åtminstone från den 1 juli 1948. Då måste det också ha funnits nödvändiga hjälpmedel för trafikledning vid den tiden. Möjligen innefattade det radio redan då.

Tillfällig radiostation 1949

Flyghistoriker Arne Svensson har gett oss ett brev från 7 juli 1949 där LFS ger ABA tillstånd att utnyttja "tillfällig radiostation vid Örebro flygplats" vid passager. Det är något oklart om själva stationen är tillfällig eller om bara ABA:s tillstånd att utnyttja den är tillfälligt. För en permanent station talar att fältet har en trafikledare sedan 1948. För tillfällig station talar brevets text "Stationens anropssignal blir SEZ". Kanske är utrustningen permanent men bemanningen av Telegrafverkets personal tillfällig.

Brevet ger även information om stationens radiofrekvenser:
Telegrafi: 343 kHz och 3981 kHz
Telefoni: 3255 kHz

Vi förväntar oss därför en antenn för långvåg (343 kHz) och en för kortvåg (3255 och 3981 kHz) utanför Tornet.

Antenner på Tornet 1950

År 1950 var det segelflygs-VM i Örebro. På några bilder från den sommaren kan man se att Tornet nu har några antenner.

Briefing vid Tornet under VM 1950.
Foto i KSAK/Yngve Norrvis häfte "Segelflyg-VM 1950"

Att bilden med Ercoupen är från 1950 är inte givet, men jag har skäl att tro det (*Datering av Ercoupe-bilden).

Dessa tre bilder visar att flaggstången som 1947 satt på gavelnocken nu sitter fäst på väggen till höger om dörren. Till vänster om dörren står en högre mast strax intill fasaden men förankrad i marken. En matningskabel ansluter från taksprånget. Masten ser nästan ut att ha en modern jordplansantenn för VHF på toppen. På sydgavelns högsta punkt, precis vid takåsen, sticker ett långt, tunt och avsmalnande spröt upp. Kanske är det en vertikalantenn för kortvåg. Möjligen anar jag dessutom ett spröt vid husets bortre hörn på bilden med tidningsflyg. Det liksom skär av ett par lövruskor från träddungens högraste del.

Viss utrustning kan ha varit tillfällig under VM.

Enligt inflygningskarta för Gustavsvik juni 1951 hade Tornet frekvenserna 3255 kHz på kortvåg och 119,7 MHz på VHF. En anteckning från flyghistoriker Arne Svensson säger att Bengt Hoffgren "påflög antennmasten till 3255 vid landning?" med sin Klemm 35 SE-BGF den 11 juli 1951. Frågetecknet kan avse om det verkligen var vid landning, eller så visste inte Arne vilken mast som var 3255.

I ett brev från 26 maj 1950 där KSAK ber örebropolisen om tillstånd att hålla segelflygs-VM på Gustavsvik anges på sid 3:

Beträffande flygradio och markradio i segelflygplan och bogserbilar har särskild överenskommelse träffats med Kungl. Telegrafverket.

Någon form av radiokommunikation bedrevs alltså under VM, även med segelplan. Se på följande bild:

Vi ser en mikrofon i Billy Nilssons hand, en provisoriskt monterad högtalare på huvens insida och en radio bakom huvudet intill barografen med maskoten ovanpå. Tage Löf och Billy hade VHF-radio för samband med sina följebilar, och det hade även Paul Mac Cready och P G Mallett. Vi vet att denna trafik följdes från Örebrofältet (*Radio i segelplan på VM). Kanske användes då den förmodade VHF-antennen vid Tornet.

Utökad trafikledning 1953

År 1953 tillsattes S E Stornfelt som chef för trafikledningen på Gustavsvik. Den viktigaste anledningen till denna förstärkning var säkert ett ökande tidningsflyg och större krav på säkerhet för den kommersiella trafiken.

Inge Ericsson säger ungefär så här i sin berättelse om Motorflyg på Gustavsvik: När det kom krav på bl.a. avisning och radio för tidningsflyget, diskvalificerades småflyget från att ta sådana uppdrag. Då var det istället typer som Airspeed och Anson som flög tidningar. Det förekom tidningsflyg till Örebro med sådana plan under många år på 1950-talet. På grund av denna verksamhet krävdes trafikledning på Gustavsvik.

Örebro-Kuriren skriver den 8 oktober 1954 under rubriken "Pejl och radiofyr till flygplatsen" (*ÖK 1954) bl.a. att nya sändare och mottagare för radiokommunikation håller på att installeras i Tornet. De tas i drift inom några dagar och ersätter då den äldre utrustningen som man inköpte efter kriget.

En upprustning av radioanläggningen låter som en naturlig följd av att bemanningen på fältet stärktes 1953.

Antennerna på trästolpar runt 1960

Vi har tyvärr inga bilder på Tornet mellan 1950 och 1961, men bilder därefter visade en helt annan antennbestyckning än 1950. Nu finns en grupp om tre stolpar i trä som uppbär antenner strax bakom huset. Ytterligare en trästolpe står ett stycke bort.

I bilden ovan syns tre antennstolpar med fyra antenner. På toppen av två stolpar finns kryssformade jordplansantenner för telefoni på 120 MHz-bandet, alltså på VHF. Mellan de två högra stolparna hänger en antenn mellan två isolatorer. Den har en anslutningstråd i vänstra änden och är därför ingen dipol. Det kan möjligen vara en L-antenn. I så fall finns också ett vertikalt antennben längs mellersta stolpen. En L-antenn är effektivast när det är ungefär en kvarts våglängd mellan isolatorerna.

En fjärde antenn går från mittstolpen och åt vänster ut ur bild Det bör vara en dipolantenn med matning på mitten. Matningsstället syns som en rad pärlor på linan längst till vänster i bild. Där ansluter en matningskabel som kommer från nedre delen av vänstra stolpen. En dipolantenn är ungefär en halv våglängd mellan sina ändar.

Det är svårt att ur bilden avgöra hur stolparna är placerade och vilka avstånd det är mellan dem. De är förmodligen inte lika höga, vilket förvillar avståndsbedömningen. Med avståndens hjälp skulle man annars kunna sluta sig till vilka frekvenser de hängande antennerna har använts till, åtminstone dipolantennen.

På bilden ovan syns nätt och jämnt även den fjärde stolpen. Dipolantennen hänger mellan de två stolparna som inte har VHF-antenner på toppen. Man ser också att det går en kabel från varje stolpe med VHF-antenn till stolpen närmast Tornet och därifrån in i byggnaden.

I denna tredje vinkel ser man att tre av stolparna verkar stå i linje med varandra. En stolpe är mörkare än de andra, och det är den på alla bilderna. VHF-kablarna mellan stolparna syns tydligt på denna bild. Det finns en diffus förlängning på den högra stolpen som liknar en fjärde flaggstång. Det är en ny antenn som måste ha tillkommit detta år. Mer om den i följande avsnitt.

Med lite mätning på de tre fotona ovan och inritande av mätresultaten på LFV flygfältsskiss från 1950-talet har jag försökt bestämma antennstolparnas placering. Jag mätte samtidigt lägena för de tre flaggstängerna framför Tornet. Här är resultatet:

Röda prickar är antennstolpar. De med kryss bär VHF-antenner. Den röda båglinjen föreställer dipolantennen och de tre blå prickarna är flaggstängerna. Man får ta mina positionsbestämningar med en rejäl nypa salt, men jag kom fram till att dipolen var ca 22 m lång med bästa räckvidd i riktning 172°/352°, dvs. nästan nord-sydligt. Tvärs denna riktning, dvs. längs antenntråden är räckvidden minimal. Längden skulle passa utmärkt för kortvågsfrekvensen 6440 kHz som användes åtminstone på Torslanda och i Karlstad kring 1950 enligt LFV bok "I position". Antennriktningen kan kanske vara vald för att sändning skulle störa trafik på samma frekvens i Göteborg, Karlstad och Stockholm så lite som möjligt. Kortvåg har ju lång räckvidd. Men Karl-Arne Markström (se nedan) anger att dipolens riktverkan kan försummas eftersom den sitter så lågt över mark.

Den förmodade L-antennen har knappt 6 m mellan isolatorerna, men jag gissar att den bara var mottagarantenn och att längden inte var avpassad för att gynna någon viss frekvens. Det bekräftas av Karl-Arne Markström (se nedan). L-antenner är inte särskilt riktningsberoende. Men kanske bestod denna antenn bara av den horisontella delen.

Jag har själv sett dessa antenner några år in på 1960-talet, och jag har ett minne av att åtminstone en av stolparna stod i en liten inhägnad eller hade kanske bara ett klätterskydd, och med en skylt som varnade för farlig spänning. Sändareffekten var uppenbarligen inte att leka med. Karl-Arne Markström (se nedan) håller för troligt att det fanns någon form av vertikal- eller wireantenn där. Jag minns också att det stod ett eller två apparatstativ inne i Tornet vid östra väggen mellan entrédörren och panoramafönstret. Där satt en elektronisk utrustning som jag aldrig såg användas, men som jag antog var sändare och mottagare. Inge Ericsson bekräftar att radioutrustningen var monterad i två rackar inne i Tornet, och troligen på den plats som jag minns.

Av de fyra trästolparna ser man att en var betydligt mörkare än de andra. Kanske var den behandlad med kreosot. Det väcker frågan om den tillkom efter de andra tre. Man kan tänka sig att det först bara restes tre stolpar för kortvågsdipolen och den förmodade L-antennen. Om VHF tillkom senare, kan den ena VHF-antennen ha satts på toppen av en befintlig stolpe och den mörka stolpen tillkommit för att bära den andra VHF-antennen. I så fall borde man kunna hitta tidiga bilder där det bara finns tre stolpar, och då måste matningen till kortvågsdipolen ursprungligen ha gått på annat sätt än via den mörka stolpen.

Karl-Arne Markström, f.d. systemingenjör på Televerket Radio, har gått på djupet om frekvenser och antenner, se (*Frekvenser och antenner för flyget på Gustavsvik).

Ny antenn 1963

I bilden från 1963 ovan noterade vi en diffus förlängning på trästolpen närmast Tornet, alltså den stolpen som inte kröntes av någon VHF-antenn. På följande bild från 1963 eller 1964 syns förlängningen en aning tydligare.

På bägge bilderna ser det nästan ut som om förlängningen hade en flaggstångsknopp på toppen. Men i full upplösning anar man istället två omgångar radiella spröt där uppe. Det påminner om spröten i ett fullt utfällt paraply överlagrat med ett som är halvt hopfällt. Antenntypen kallas discone och är jämnbra för ett stort frekvensområde i alla riktningar. Den används främst inom VHF.

Bild och beskrivning på en discone-antenn finns t.ex. här.

Varför behövdes då en ny radioantenn? Vid den här tiden fanns ingen trafikledning på fältet. Tornet användes främst av tillsyningsmannen för att journalföra starter och landningar och för att registrera bränsleuttag. Polishelikoptrarna hade inte gjort entré än. Landets allra första polishelikopter togs i bruk 1964 enligt Wikipedia. Däremot utförde klubben brandflygningar. Kanske sattes en ny och modernare radiostation in i Tornet för att hålla kontakt med brandflygaren. En artikel i Nerikes Allehanda från 9 juli 1963 berättar om klubbens brandflyg och dess radiosamband. Det skulle kunna passa in med den nya discone-antennen vid Tornet.

Möjligen blev denna radioanläggning kortvarig, för på en bild från 1964 förefaller den vara borta igen. Eller så flyttades den bara till klubblokalen och caféet som var en mycket mera central plats för klubbens flygare. Det kan ju ha varit klubbens egen radio.

Tornets alla antenner borta 1965

Denna bild visar att antennstolparna var försvunna sommaren 1965. Då måste ju discone-antennen antingen ha flyttats eller tagits bort.

Örebro stad tar över fältet 1967

I Örebro-Kuriren den 18 augusti 1967 finns artikeln "Inte mycket har förbättrats på flygfältet sedan 1939".Där berättar Jan Hagenfeldt bl.a. att det nu inte finns någon radio på fältet. Det fanns en tills förra året, men den försvann efter ett inbrott. Nu väntar Örebro Bil- och Flygklubb på en gammal radiostation som de har köpt från SAS. Radion har stor betydelse för kontakten med flygplan, särskilt när det är många plan i luften samtidigt. Örebro stad övertog fältet från LFV vid årsskiftet 1966-67 och har på sista tiden reparerat upp Tornet och monterat in en elektrisk toalett där. Men de planerar inga ytterligare förbättringar, speciellt inte nu medan utredningen om en ny flygplats i Täby pågår.

Man vågar kanske gissa att trafikledningens radioutrustning från 1950-talet inklusive antennerna på trästolpar togs bort av LFV eller Televerket inför överlämnandet av flygfältet till Örebro stad. Den radio som stals 1966 kan ha ägts av flygklubben och skaffats för att man inte skulle stå utan radio när LFV avvecklade sin. Kanske hade klubben inte ens rätt att använda LFV:s utrustning medan den fortfarande fanns kvar. Hur som helst var det i alla fall klubben som fick ordna fram en ny radio efter stölden. Radion behövdes tydligen inte bara för brandflyget utan också för den allt livligare flygaktiviteten vid fältet.

VHF i Tornet igen 1972

Nu står en jordplansantenn för VHF vid Tornets gavel. Vem har satt upp den? Har den samband med den gröna byssjan bredvid? Vid denna tid pågår polisens helikopterversamhet för fullt. Kan både byssjan och VHF-radion ha med det att göra? Å andra sidan har motorflygtrafiken nog ökat såpass på Gustavsvik att fältvakten, vid denna tid Arne Tengler, säkert behövde tillgång till VHF. Man ser också vädermätinstrumet på taket. Fältvakten fick antagligen rapportera väder till många annalkande plan via radion.

Observera den gula flaggan med emblemet för Örebro stads 700-årsjubileum. Flaggan finns där därför att Örebro stad numera har ansvaret för flygfältet.

Hade Gustavsvik en radiofyr?

Flera källor anger att Gustavsvik faktiskt hade en radiofyr under en kort period:

– Den 8 oktober 1954 skrev Örebro-Kuriren (*ÖK 1954) att en radiofyr är på väg att sättas upp.

– I augusti 1955 skrev KSAK-tidningen Looping nr 8 (*Looping 1955) att till nyheterna på Gustavsvik hör en inflygningsfyr i Almby. Kanske menar de att denna fyr då fortfarande var under uppförande.

– Den 17 juli 1956 skrev Örebro-Kuriren (*ÖK 1956) att det vid Örebro flygfält finns en landningsfyr, närmare bestämt i Almby i fältets östra del.

– Fältvakten Gunnar Edström berättade i flygklubbens tidning Vingspalten om fältets historia. Han skrev bl.a. att när tidningsflyget nedlades, drogs trafikledartjänsten in och radioutrustningen med fyra frekvenser samt en inflygningsfyr öster om fältet togs också bort.

Alla dessa källor talar alltså om en radiofyr vid Gustavsvik. Men på LFV:s karta för 1 september 1955 som Bo Justusson publicerar på sin webbplats finns varken NDB-fyr eller pejl vid Örebro:

Att fyren inte finns med på kartan är inte konstigt. Sven-Erik Davidsson, fd LFV Torslanda, påpekar att denna karta bara omfattar de fyrar som har med sträcknavigeringen att göra. Landningshjälpmedel får man söka på IAL-kartor. Karlstads "Trummen" är en både-och-fyr.

Källorna ovan pekar mot att fyren bör ha tagits i drift någon gång under 1955 eller 1956, men före 17 juli 1956. Den anges ha stått i Almby. Går man 2 km öster om bantröskeln hamnar man ungefär på nuvarande GIH:s idrottsplats. Går man ytterligare drygt 1 km når man Ormesta by vid vägen mot Östra Mark och Stortorp. Men då är man strängt taget inte längre i Almby. Någonstans i detta härad borde fyren ha stått. Är det någon som vet var?

Flygets spelplan ändrades förmodligen när Linjeflyg bildades 1957 och slukade Airtaco. Då försvann nog den kommersiella flygtrafiken på Gustavsvik och därmed motivet för denna flygfyr. Den blev nog så kortlivad så att få minns den.

Och en pejl?

I stort sett samma källor som talar om flygfyren nämner även en pejl.

– Den 8 oktober 1954 skrev Örebro-Kuriren (*ÖK 1954) att en pejl är på väg att sättas upp.

– I augusti 1955 skrev KSAK-tidningen Looping nr 8 (*Looping 1955) att den pejlmast örebroarna redan har inte kan sättas upp på grund av den nuvarande barackens konstruktion, utan den får vänta tills flygfältet fått en ny byggnation och därmed också ett kontrolltorn.

– Den 17 juli 1956 skrev Örebro-Kuriren (*ÖK 1956) att nu har man också fått ett pejlingsinstrument inmonterat, men det skall trimmas innan det blir till någon nytta. Med det skall man kunna avläsa flygplanens läge och vidare är det utrustat med mikrofon, så att flygplatschefen samtidigt som han studerar utslagen på pejlanordningens mätare skall kunna stå i radioförbindelse med flygplanet.

Fram träder bilden av en pejl som beslutades 1954, erbjöd byggnadstekniska problem 1955 men att dessa var lösta 1956. En pejl som installeras vid mitten av 1950-talet borde vara en så kallad "UK-pejl", det som markeras VDF (VHF Direction Finder) vid några andra flygplatser på flygkartan ovan. Om LFV gav ut en karta för september 1956 borde det alltså stå "TWR VDF ÖREBRO" vid flygplatssymbolen för Gustavsvik.

Pejlantennen på Tornet syns bakom Stig Stornfelt.
Foto i Nerikes Allehanda 1957-08-23

Jag efterlyste tips på hur en pejlantenn för VDF kunde se ut. Då svarade Sven-Erik Davidsson som tidigare arbetade för LFV vid trafikledningen på Torslanda och Landvetter, och som har samlat material till LFV:s bok "I position":

– Ni har redan en bild på er VDF-antenn i Nerikes Allehandas artikel 1957-08-23. Det är en vridbar mast med fyra vertikala VHF-antenner i hörnen på en rektangel. Inne i byggnaden ska det sitta ett hjul på maststången för att vrida den, och en skala för att läsa av den funna riktningen.

Därmed faller ett och annat på plats. Tornet behövde byggas om innan VDF-antennen kunde monteras. När burspråket byggdes till 1956 förstärktes även den del av Tornet där VDF-antennen installerades. Enligt bilden på SE-BTI nedan som vi senare fått tillgång till satt VDF:en mitt på taket.

Sven-Erik Davidsson säger också att LFV inte gav ut kartor över luftleder så ofta. Troligen finns ingen karta där Örebro VDF syns. Däremot borde det stå i LFV:s löpande underrättelser AIP när den togs i drift och när den togs bort igen. I så fall får man bege sig till Riksarkivet och leta.

Även om pejlen blev kortlivad på Gustavsvik, borde det gå att få tag på fler bilder där VDF-antennen syns.

Synpunkter?

Har du någon bild, något minne eller något annat tips som kan bidra till att förbättra denna kartläggning så får du mer än gärna kontakta oss. E-postlänk finns på vår startsida.